Kapitel 1:
Jag vaknade ur min djupa tankar, när fröken ropade upp mitt namn.
-Ebba Berg? Ropade fröken, och satte på sig sina gamla glasögon. Jag räckte upp min högra arm, och sa ett svagt ” Ja, jag är här.” . Lektionen forsatte, men jag bara drömde mig ut genom fönsret.

Jo, ni förstår jag ska på en väldigt lång resa i övermorgon till Thailand med min familj. Vi ska åka till Phuket, och bo på ett väldigt flott hotell i tre veckor! Jag super längtar dit redan!
När skolan var slut, så ösregnade det. Jag sprang ut ur skolans tak, och rakt över den blöta vägen, till busskuren. Jag frös när bussen äntligen kom, jag ställde mig upp när bussen var ungefär 5 meter ifrån mig. Jag stannade upp, och liksom fastnade när busschaffören tittade argt på mig. När jag var normal igen, så var jag dyngblött. Bussen hade stänkt vatten på mig, jag tittade upp igen och jag såg hur man hånlog. Jag fnös åt han, och började gå hem, själv i det piskande regnet.

Jag var äntligen hemma, och jag tog av mig min blöta adidas väska som var nästan svart nu av det blöta vattnet. Mina skor var bruna av geggan, och jag frös. Jag skulle precis gå, och byta om så ser jag mamma sitta i ett hörn och gråta.
-Vad har hänt mamma? Säger jag och ser förvånad ut. Jag släpper alla mina tankar, och rusar fram till henne. Hon svarar inte, men jag ser i hennes ögon att någonting hemskt har hänt.
- Men mamma svara då! Jag lät arg, och skrek nästan nu. Hon tittade inte ens på mig, men öppnade munnen, fast ångrade sig. Hon tog sin mobil, och gav den till mig. Jag tittade konstigt på henne, och tog emot den. Den hade låst sig, men jag knappade upp koden och tittade på sms:et. Jag läste, men förstod inte, det kunde INTE vara sant. Jag började känna mig illamående, och jag började gråta. Jag sprang till toan i all fart, och spydde. Jag grät och grät, jag grät tills jag somnade, jag grät säkert efter jag hade somnat.

Kapitel 2: What happend know?
Jag vaknade 9 kanske ungefär, fan jag hade somnat på toan. Jag kände den beska smaken i min mun, jag tog tandborsten och borstade länge. När jag hade borstat mina tänder, gick jag till min säng och tog fram min mobil som pep. Jag tog upp den, jag hade tydligen 3 olästa sms. Jag öppnade inkorgen och såg det första från min bästa vän Angelica : ” Vart är du? Har det hänt något? Ring nu! ’”
Då kom jag att tänka på det igen, jag började gråta oavbrutet och slängde min mobil i vägen så hårt att glaset nästan gick sönder. Nu tänkte jag ” Jag skiter i det här, jag skiter i allt jag drar till skolan”
En kvart senare var jag utanför skolan, och stannade när ett gult blad hamnade framför mig.

+ När jag hade tagit av mig min rosa kofta så knarrade dörren när jag öppnade dörren till klassrummet. Jag såg hur alla blickar vändes mot mig, och jag såg Hannahs tomma plats. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta. Fröken såg äntligen på mig, och hon tittade sedan på sitt gamla ur.
-Ni barn kan ta rast lite tidigare! Skrek hon, jag hörde hur klassens clowner Jesper och Felix busvisslade. Medans Maja klassen plugghäst, eller vad säger man? Hon är tyst, och bara arbetar. Hon suckade tungt hörde jag. Jag tittade vidare i klassrummet, och såg Angelica som hade stått och glott på mig hela tiden. Hon hade lite lätt mascara på sig, med rosa läppstift. Till kläder hade hon svarta korta jeansshorts, och ett blommigt linne. Hon var stel, det såg man och hon visste att någonting hemskt hade hänt. Alla i klassen var nu utanför, och fröken harklade sig lätt.
-Vad har hänt Ebba? Sa hon, och gjorde en bekymrad min.
-Vart är Hannah? S jag snabbt.
-Visste inte du det, Ebba?
- Nej, för hon är död! Död! Sa jag och skrek, jag skrek det så högt att till och med fåglarna utanför fönstret flög iväg, trots att det var stängt.
- Va?!! Är Hannah död? Min fröken blev blek, och hostade argt. Jag berättade allt för min fröken Katarina, om bilkraschen med min moster, hur hon dog, allt jag visste sa jag. Fröken började gråta, och sa : ” Du får gå hem om du vill, hälsa din mamma. Jag finns om du vill något.” Hon försökte le, och kramade mig hårt. Jag kramades tillbaka. Jag öppnade dörren, och småsprang ner för trappan. Jag stötte ihop med skolan ”kille” i den branta trappan.
- Förlåt, sa jag och forsatte gå.
- Det gör inget, Ebba. Sa han och log. Jag forsatte och småspringa, ända hem. Jag ville bara krama om min mamma, för nu var det bara hon och jag. När jag var hemma smällde jag i våran gamla dörr.
-Är det du äskling?
- Ja, mamma. Jag gick till köket, där hon satt och åt en banan. Hon verkade gladare nu, nästan för glad. Jag satte mig i hennes knä, och frågad vad som var så kul. Hon log.
- Hannah är INTE död. Hon log, och pussade mig på kinden.
- Är hon INTE? Vart är hon då!?? Jag började känna hur jag blev gladare, och hade tusen frågor.
- Ta det lugnt, hon är på sjukhuset. Hon överlever bara kanske, jag vill INTE säga något till dig, för INGENTING är säkert. Hon kan dö när som helst, eller bli frisk snart.
-Kan vi åka till henne nu? Jag hämtade mina blåa slitna Converse och skinnjackan. Mamma nickade och tog ett språng till hallen. Hon tog sin bruna väst, med slitna pumagympaskor. Precis innan vi gick hämtade jag min blåascarf. Vi satte oss i bilen, och mamma körde snabbt, väldigt snabbt om jag ska vara ärlig.  det kommer  en fortsättning